maja magnusson
Ja ni folkens, i'm back again. Men den här gången är jag inte här för er utan för mig själv. Har börjat på en kurs för att bli färskvaruspecialist och vi ska ha en stor presentation i juni och tänkte därför att det är bra att blogga om det så jag kan komma ihåg tankar och idéer. Så bloggen kommer i princip bara handla om min utbildning.
Nu har jag precis kommit hem i från huvudsamlingen och början på kursen, men tänkte att jag försök ska skriva om vad som har hänt sen jag blev frågad om jag skulle söka till idag så jag har allt det med också.
Börja iallafall med att min färskvaruchef tyckte att jag skulle söka till kursen, absolut tänkte jag! Jag älskar ju att lära mig nya saker så det är klart jag ska vara med så jag kan lära mer. Så jag skrev ihop min söknad och sände in den.
Jag visste i princip ingenting om vad kursen innebar, men ju mer jag fick veta, ju längre tiden gick börja jag känna att jag har nog tagit mig vatten över huvudet. Jag kan väl inte de här!? Jag har bara mat som ett stort intresse, jag är inte kock.
Min chef var väldigt säker på att jag skulle komma in, han förväntade sig det så kände ganska stor press på att jag var tvungen att vilja det här till 200 procent. för det gjorde han. Kände också står press på att jag var tvungen att komma med så under intervjun var det ända jag tänkte på om jag svarade det som hon ville höra. Kände att jag både var ärlig och ljög under intervjun. Jag sa att jag jätte gärna ville vara med på kursen och det ville jag ju såklart, men klumpen i magen sa nått annat. Klumpen ville inte alls göra de här, klumpen kan ingenting, klumpen vågar inte prata inför en sån stor grupp, klumpen vill sluta!
Sen kommer dagen med det stora D. Vi ska få veta vilka som har kommit in. Jag har kommit in. Jag blir superglad och känner mig lycklig att dom har valt mig, men klumpen känner bara stress och ångest. Hur ska detta gå? Min chef blev såklart glad över antagningen och började redan planera vad vi ska göra och träna på och det är ju först och främst min matkunskap.
Jag försöker intala mig själv att detta kommer gå bra, och till klumpen intalade jag att om det inte går bra kan jag ju alltid hoppa av. Det är inte skrivit i sten bara för att jag sa ja.
Första samlingen kommer, vilket bara är en genomgång över vad som ska se, får höra från gamla deltagare och en inblick i det hela från menys syn, vad är det vi ska bli bättre på, vad ska vi kunna. Kände mig faktiskt inte så mycket klokare efter samlingen, vet fortfarande inte riktigt vad som krävs av mig och vad vi ska göra, men samlingen gick ju bra så kan nog klara nästa samling också.
Nästa samling närmar sig med stormsteg och klumpen växer. Tryggheten jag hade på första samlingen att min chef var med var borta nu, för nu skulle bara specialisterna mötas och vi ska mötas i 3 hela dagar. Börja packa med en ganska tung känsla, berätta också för mina väninnor att jag var sjukt nervös och visste inte riktigt om jag ville åka. Var nästan så att jag till och med önskade att jag blev lite skadad så jag inte kunde vara med på grund av det, för då gav inte jag upp utan jag var för skadad för att kunna åka. Men jag åkte iallafall dit och jag har haft 3 av dom bästa dagarna i mitt liv, vilka jag ska berätta om i ett annat inlägg lite senare.
Tack för mig så länge! :))
Nu har jag precis kommit hem i från huvudsamlingen och början på kursen, men tänkte att jag försök ska skriva om vad som har hänt sen jag blev frågad om jag skulle söka till idag så jag har allt det med också.
Börja iallafall med att min färskvaruchef tyckte att jag skulle söka till kursen, absolut tänkte jag! Jag älskar ju att lära mig nya saker så det är klart jag ska vara med så jag kan lära mer. Så jag skrev ihop min söknad och sände in den.
Jag visste i princip ingenting om vad kursen innebar, men ju mer jag fick veta, ju längre tiden gick börja jag känna att jag har nog tagit mig vatten över huvudet. Jag kan väl inte de här!? Jag har bara mat som ett stort intresse, jag är inte kock.
Min chef var väldigt säker på att jag skulle komma in, han förväntade sig det så kände ganska stor press på att jag var tvungen att vilja det här till 200 procent. för det gjorde han. Kände också står press på att jag var tvungen att komma med så under intervjun var det ända jag tänkte på om jag svarade det som hon ville höra. Kände att jag både var ärlig och ljög under intervjun. Jag sa att jag jätte gärna ville vara med på kursen och det ville jag ju såklart, men klumpen i magen sa nått annat. Klumpen ville inte alls göra de här, klumpen kan ingenting, klumpen vågar inte prata inför en sån stor grupp, klumpen vill sluta!
Sen kommer dagen med det stora D. Vi ska få veta vilka som har kommit in. Jag har kommit in. Jag blir superglad och känner mig lycklig att dom har valt mig, men klumpen känner bara stress och ångest. Hur ska detta gå? Min chef blev såklart glad över antagningen och började redan planera vad vi ska göra och träna på och det är ju först och främst min matkunskap.
Jag försöker intala mig själv att detta kommer gå bra, och till klumpen intalade jag att om det inte går bra kan jag ju alltid hoppa av. Det är inte skrivit i sten bara för att jag sa ja.
Första samlingen kommer, vilket bara är en genomgång över vad som ska se, får höra från gamla deltagare och en inblick i det hela från menys syn, vad är det vi ska bli bättre på, vad ska vi kunna. Kände mig faktiskt inte så mycket klokare efter samlingen, vet fortfarande inte riktigt vad som krävs av mig och vad vi ska göra, men samlingen gick ju bra så kan nog klara nästa samling också.
Nästa samling närmar sig med stormsteg och klumpen växer. Tryggheten jag hade på första samlingen att min chef var med var borta nu, för nu skulle bara specialisterna mötas och vi ska mötas i 3 hela dagar. Börja packa med en ganska tung känsla, berätta också för mina väninnor att jag var sjukt nervös och visste inte riktigt om jag ville åka. Var nästan så att jag till och med önskade att jag blev lite skadad så jag inte kunde vara med på grund av det, för då gav inte jag upp utan jag var för skadad för att kunna åka. Men jag åkte iallafall dit och jag har haft 3 av dom bästa dagarna i mitt liv, vilka jag ska berätta om i ett annat inlägg lite senare.
Tack för mig så länge! :))
